[Läs utförligt hela ärendets gång, klicka här:] Mobilmaster är miljöfarlig verksamhet
Sammanfattning:
2004 beslutade Landskrona kommun att begära en karta över var de nya mobilmasterna för 3G fanns. Kommunens motiv var att gränsvärdena endast skyddar mot uppvärmning medan djurförsök visat andra effekter. Kommunen ville alltså hålla koll som en försiktighetsåtgärd. Mastbyggarbolaget Svenska UMTS-nät AB överklagade beslutet till länsstyrelsen som gav kommunen rätt.
Mastbyggarbolaget överklagade då till miljödomstolen i Växjö som prövade om strålningen från mobilmasterna kan medföra olägenhet för omgivningen. Miljödomstolen kom fram till att så inte är fallet. Motiveringen var en rapport från Strålskyddsintitutet (numera Strålsäkerhetsmyndigheten) (SSI Rapport 2001:09) som visade att strålningen från mobilmaster ligger på 0,06 procent av gränsvärdet. Plus att det ”inte finns några vetenskapliga belägg för att radiovågorna leder till skadliga hälsoeffekter, så länge gränsvärdena iakttas”, vilket sex myndigheter hävdar i informationsbroschyren Strålning från basstationer för mobiltelefoni från 2004. Miljödomstolen i Växjö dömde därför att kommunens begäran låg utanför dess tillsynsbefogenhet.
Landskrona kommun överklagade sedan till Miljööverdomstolen som påpekade att miljödomstolen i Växjö dömt fel när den istället borde ha prövat om de begärda kartorna behövdes för kommunens tillsyn. Miljööverdomstolen gav kommunen rätt på samtliga punkter att:
-antenner och master för mobiltelefoni är miljöfarlig verksamhet
-miljönämnden är tillsynsmyndighet och har rätt att begära de uppgifter som behövs för tillsynen
-miljöbalken omfattar allt som motverkar miljöbalkens mål, inklusive påverkan på den psykiska hälsan.
Alla ansökningar kring masternas exponering av strålning borde därför ha tillstånds- och miljöprövats enligt miljöbalken. Man lade ansvaret på kommunerna trots att denna mobil- och bredbandskommunikation är en riksangelägenhet och borde ha hanterats av länsstyrelserna.
Den 1 jan 2007 tog den nya regeringen (Reinfeldt) beslut om 10 § 2 kap MB, som säger följande: ”Om en verksamhet eller åtgärd är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen tillåta denna, även om förutsättningarna är sådana som anges i 9 § andra stycket. Detta gäller dock inte om verksamheten eller åtgärden kan befaras försämra det allmänna hälsotillståndet.
.
I 9 § andra stycket står det: En verksamhet eller åtgärd får inte bedrivas eller vidtas om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.
.
Regeringen skriver i sin bedömning om 10 § följande: Regeringen kan trots bestämmelsen i 2 kap. 9 § miljöbalken tillåta en verksamhet under vissa förutsättningar. Detta trots att verksamheten medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt.” De som fått sina liv avsevärt försämrade är dom elöverkänsliga i första hand, men många har fått sämre hälsa och som vi vet dör/reduceras både insekter och fåglar. Frågan är var går smärtgränsen för antal sjuka människor och reducering av den biologiska mångfalden. 25,6 miljoner människor inom EU beräknas vara elöverkänsliga. Siffran kommer inte att minska. /Solveig Silverin