Vad var det nu igen?
Människans hjärna och nervsystem kan svara på den elektromagnetiska belastningen på en mängd olika sätt. Jag misstänker dock starkt att det som allra lättast störs är vårt närminne. Åtminstone är det vad jag ser omkring mig hela tiden numera, att vi glömmer och glömmer, glömmer vad vi skulle göra, förlägger saker, tappar ord… Sådant som bara gamlingar gjorde förr.
Det förrädiska är att många börjar tro att detta är normalt, just för att det är vanligt.
”En gång är ingen gång…
… men två gånger är vana”. Säger vi ibland. Detta är vårt vardagsuttryck för den mänskliga hjärnans kraftfulla tillvänjningsmekanismer. Du slutar höra fläkten som susar och klockan som tickar, du slutar känna skons tryck mot foten. Allt detta är ändamålsenligt: hjärnan slutar sända sådana intryck till ditt medvetande, så att du inte blir distraherad av dem när du behöver koncentrera dig.
Återkommande intryck skapar en snabb tillvänjning. De små ’autopiloter’ som finns i din hjärna, de basala ganglierna, skapar snabbt mönster av erfarenheterna, mönster som kan utvecklas till vanor. Det som upprepas blir vanligt och det vanliga blir normalt. Samtidigt bleknar minnet av det tidigare tillståndet bort.
Visste du att om två personer upplever helt olika saker, säg att den ena vinner tio miljoner på Lotto och den andra bryter nacken och blir totalförlamad, så kan båda efter en tid, kanske något år, komma att beskriva sig som ungefär lika lyckliga? Att vara mångmiljonär, att vara förlamad, har blivit det normala tillståndet.
Hjärnan verkar kunna vänja sig vid det mesta. Det klassiska exemplet är alkoholisthustrun, eller -mannen, som vänjer sig vid ständig fylla och gömda spritflaskor och nödlögner för grannarna. Det är detta som brukar kallas medberoende. Att det är vanligt i den familjen betyder ju inte att det är normalt, och det ser alla vi andra. Vi som inte vant oss.
Ja, hjärnan har en på många sätt välsignad förmåga att anpassa sig efter de omständigheter som för tillfället råder. Men välsignelsen kan vändas till en förbannelse, om den leder till att vi inte ser och förstår att något alarmerande pågår.
För när vi vänjer oss vid vissa tillstånd är det fara å färde. Normaliseringen innebär att det numera ’är normalt’ att små barn har huvudvärk eller äter sömnmedel . Sömnmedel – små barn!? Det har blivit ’normalt’ att glömma, normalt att vimsa omkring, normalt att känna sig stressad mest hela tiden…
Alla andra…
En annan anpassning av liknande karaktär är den som i varje människas hjärna sker till omgivningen, till gruppen, kulturen, samhället. Det som alla runt omkring gör börjar hjärnan uppfatta som normalt. ”Alla andra gör så, då är det så det ska vara.”
”Alla använder mobil, då kan det inte vara farligt.” Så resonerar din hjärna, utan att du alls behöver vara medveten om det. Här kommer den andra, livsnödvändiga och livsfarliga, mekanismen in, nämligen vår vana att lita på flocken. Och denna vana sitter djupare än det mesta. Ja, vana är egentligen ett alldeles för svagt ord för något som är djupt nedärvt och nedlagt i våra gener. Vi är nämligen flockvarelser vi människor, lika mycket som någonsin zebror och schimpanser, och det betyder att vi har en flockhjärna. I en flockhjärna är det inprogrammerat att i första hand lita till flocken.
I tidernas begynnelse var det tilliten till flocken som säkrade överlevnaden, då när vi levde i naturen, strövade omkring och sökte efter mat, höll utkik efter rovdjur och giftiga ormar, jagade och fiskade och delade det vi fann med varandra. Det är det livet som vår hjärna formats av, i harmoni med och i brottning med.
Om flocken flydde, så flydde alla. Om flocken åt den roten och den larven, men ratade det där bladet och den där gräshoppan, så lärde sig varje individ att göra likadant. Det var så man klarade sig, och det var så kunskaper fördes vidare till barnen. Barnen såg, och ser, hur vuxna och äldre barn gör, och detta lagras i deras hjärnor. Så som alla andra gör blir det naturligt och självklart för barnet att göra.
Vi har faktiskt en ’flockinstinkt’ inbyggd i vår hjärna som säkrar allt detta. Eller säkrade, då, för hundratusen år sedan eller så. Nu, i en tillvaro som är så långt ifrån samlar- och jägarlivet, kan den få helt andra konsekvenser.
Flocken fanns först
De celler i hjärnan som kommit att kallas spegelneuron är en viktig del i flockmekanismen. De här små cellerna i din och min hjärna speglar andra människors handlingar och känslor. Om jag ser dig springa till bussen aktiveras ’springcellerna’ även i min hjärna. Om du ser mig vara ledsen aktiveras ’ledsencentrum’ i din hjärna. Speglingarna sker alltså alldeles bokstavligt.
Som du gör, gör jag. Som jag känner, känner du1. På så sätt spinns osynliga trådar mellan oss. Huvudmannen i forskarlaget bakom upptäckten av dessa spegelceller, Giacomo Rizzolatti, uttryckte det så här under en föreläsning i Stockholm: ”De viktigaste signalerna för hjärnan är de som rör andra människors handlingar” (han sade, på engelska: … other peoples´ actions). Smaka på det: De viktigaste. Det betyder att generellt sett är flocken viktigare än till exempel fakta. Om fakta pekar åt ett håll och flocken åt ett annat så är vi djupt programmerade att lita på flocken.
Men, och detta är ett viktigt men, som skiljer oss från andra flockdjur: vi har inte bara spegelceller, vi har stora pannlober också. Allra längst fram i dessa lober, bakom pannbenet, sitter vår förmåga att sätta stopp, att inte blint följa flocken utan att hejda oss, värdera fakta och fatta egna beslut. (Det var mina pannlober som för några år sedan beslutade mig för att förpassa min mobil till de sälla jaktmarkerna trots att ’alla andra’ använde mobil.) Du kan således aldrig skylla på spegelcellerna. Men min poäng är: så länge vi inte aktivt reflekterar och medvetet förhåller oss till flocken, och till fakta, alltså använder pannloberna, så kommer vi att följa flocken. För de äldre och primitivare delarna av vår hjärna är flocken viktigare än fakta. Och flocken fanns först.
Rationella varelser…
Så gör vi människor ibland riktigt dumma saker, av det enda skälet att alla andra gör det. Där kan sedan nästa mekanism slå till, nämligen rationaliseringen. Den har studerats i många vetenskapliga studier.
Det mest roande som jag hört talas om i den vägen var en studie där ett antal män fick se två foton av kvinnor och ombads att välja den mest attraktiva. Därefter tog man bort fotona, lade sedan fram det ena igen och bad mannen motivera varför han valt just henne. Det var bara det att man lade fram ’fel’ foto. Vad gjorde männen? Sa de: ”Nej, det här är fel bild”? Visade se sig ens osäkra om bilden var den rätta? Nej, de talade villigt om varför just hon var mest attraktiv, hon som de just valt bort!
Sedan har forskare undersökt detta fram- och baklänges och sett att det fungerar på det sättet: vi hittar orsaker till våra sinnestillstånd och känslor. Vi tror att vi vet. Och vi rationaliserar.
Detta fenomen, att vi rationaliserar, används ibland av debattörer i rakt motsatt syfte mot som jag har här, nämligen för att hävda att elöverkänslighet inte existerar som fysiskt fenomen utan att orsaken är psykisk. Man säger exempelvis att personen ’egentligen’ är stressad av något annat men rationaliserar till att det skulle handla om den här tekniken. Eller man jämför med sådana psykiska symtom som fobier.
Det som dessa debattörer då är okunniga om, eller bortser från, är själva förutsättningen för hela vårt resonemang: att vi människor radikalt har förändrat vår fysiska livsmiljö genom att vräka ut trådlösa signaler över jorden. De torde även ha svårt att förklara hur människor, även små barn, som aldrig hört talas om elöverkänslighet, kan reagera medplötsliga och kraftiga symtom. Tydligen är dessa debattörer också okunniga om att det existerar mängder av studier och iakttagelser som visar att även djur och växter påverkas av strålningen2.
Noter
1. Om spegelcellerna kan du läsa i boken Varför jag känner som du känner. Om intuitiv kommunikation och hemligheten med spegelneuronerna av Joachim Bauer.
2. Mer om påverkan på djur och växter finns i Vågrytaren nr 4, miljöspecial.
text: Gunilla Ladberg www.Ladberg.se
